Gott nytt!

Sista dagen på 2008. Jag har nyss ätit årets sista frukost. Mattias har kanske bytt Alices sista bajsblöja för året. Och nu ska jag snart ut på årets sista promenad.

Ikväll blir det middag på Mossberget. Fredrik och Anna-Maria ska komma på finbesök. Utan kids. Alice är lite fundersam över hur det blir med henne. Men storasystrarna är här nu så utan lek blir hon definitivt inte.

Igår hade vi julklappsutdelning. Det blev väldigt lyckat. Inte minst från min sida som fick ny parfym och body lotion. Kate Moss. Evelina blev helglad över sin i-pod som ska komma med posten vilken dag som helst. Förhoppningsvis redan idag. Och Amanda blev oxå nöjd skulle jag tro, även om Evelina ville tvinga fram att hon minsann var avundsjuk på hennes rosa mackapär.

Nu är det dax för Operation Påbylsning.

Jul, jul, strålande jul!

Oxå är den över. Snabbt som attan går det. Och nu vill jag bara slänga ut granen och alla tomtar och göra vårfint. Drömmer om att gå barfota i gräset, sitta på vår obyggda balkong och äta frukost i solskenet, packa kylväskan och spendera dagen på stranden. Dricka kallt vitt vin en varm sommarkväll utan myggor och med nöjda barn sovandes i sina sängar och en glad sambo leendes bredvid mej. Åsså vidare, åsså vidare, åsså vidare.

Nu är det dax att göra tvål med Alice. Har lovat henne sen julaftons kväll så nu kan jag inte skjuta upp det längre.

Mellandagar.

Det låter väldigt lugnochroigt med ordet mellandagarna men det är ju knappast vad det är.

Igår var vi hos min faster på den årliga julmiddagen. Sambon smet iväg tidigare och gick på fest. Han ligger nu i sängen och är bakis. Urtråkigt! Vi som skulle åka till Gävle på mellandagsrea.

Idag blir det nog lugnochroigt ändå. Men nu kan jag inte slappna av. Jag vill trängas och göra av med pengar i residensstaden.

God jul!

Vilken toppendag!
Allting gick precis som man kan önska.
Maten var smaskens, gästerna var glada, sambon var perfekt och barnen var nöjda. Relativt nöjda i alla fall. Arvid hade några ledsna stunder men inte panikartade.
Och julklapparna var toppen! Till alla kändes det som. Eller var det jag som gick i ett lyckorus?
Jag och sambon gav nämligen våra julklappar till varann på förmiddagen. Och jag fick nåt som jag alltid har önskat mej fast jag inte har sagt det. Först fick jag en superskön kudde. Det är förstås en underbar gåva till en latmask som mej. Att sitta uppallad på tusen kuddar i sängen med en bok är det ljuvligaste som finns. Sen kastade han fram trumfkortet... Ett örngott med "Världens bästa mamma" i söta bokstäver med hjärtan. Jippi! Jag är Världens Bästa Mamma. Jag har fått priset! That's me. Jag ska gå med min kudde under armen vart jag än går.

Tid och pengar.

Jag har ont om båda.

Igår handlade jag mat. Planen var att jag skulle vara heeeelt klar så att jag kunde släppa det. Men trots en detaljerad lista så hade jag missat nåt.

Julklapparna är inte färdighandlade heller. Mattias jobbar idag oxå och hotar dessutom med att det kan bli en lååång dag på Kuriren. Så hur jag ska hinna shoppa genomtänkta julklappar är ett mysterium. Det är ingen idé att ge sej ut med syskonvagnen.

Har fått värk i händerna. Sån som jag hade när jag var stressad på macken. Tycker inte att jag blivit kall om händerna, men det blir man väl då och då när man är ute.

Trots all stress och mycket att göra och pengar som rinner genom fingrarna så ÄR det roligt. Jag älskar julen. Så det så! :)

Nu måste vi äta frukost. Arvid piper och vill ha lite action. Alice tittar på ett hjärndött barnprogram. Förresten. Bilden är på Alice för ett år sen.

Tacksam.

Är bara så tacksam för att vi mår bra. På julafton blir lille Arvid 5 månader.

Dan för dan före dan före dan före DOPPAREDAN!

En mysig lördag. Jag är på myshumör hela jag och försöker mota bort stresskänslan som ibland hotar att ta över.

Det där med att shoppa är inte roligt längre. Alldeles för mycket folk överallt. Och en syskonvagn passar definitivt inte in. Det blir onda ögat från den sötaste snällaste gamla mormorn som annars ALLTID brukar le mot oss.

Men jag älskar att handla presenter. Det är bland det roligaste jag vet att fundera ut vad just DEN personen vill ha utan att han/hon vet om det. En önskelista med exakta önskningar är inte alls rolig att jobba med.

När jag från att ha varit Singel i Stan-Elin förvandlades till Bonusmamma var det sååå svårt att sluta shoppa. 2 söta, glada flickor som lyste upp i hela ansiktet över en liten nyckelring ville jag bara överösa med klappar. Men numera är det inte sååå enkelt. Nu är det mobiltelefoner, moppar, sadlar och annat superdyrt. Jag tycker att jag har bra smak och borde kunna köpa en tröja. Men det är såklart totalförbjudet. Det kan jag inte. Då är det bara att köpa ett presentkort. Hur kul är det?

Idag köpte vi julklappar till kidsen som ska komma imorrn. Roligt roligt roligt. Bara alla får vara friska nu. Fick ett oroväckande sms igår kväll att barnen på Ankarvägen var sjuka. Har inte hört nånting mer.

Bakade pepparkakor igen. Och drog ihop en fudge.

Vid nattningen lekte jag tomte med Alice för hundratusende gången. "Finns det några snälla barn här?" Och jag tror nästan jag längtar mer än lilla treåringen.

Nykär?

Igår kväll hade jag en sån där pirrande känsla i hela magen för att det snart är julafton. En sån som jag hade hela december när jag var barn. Härligt!

Men när jag var barn eskalerade alltid pirret. Tidigt tidigt på julaftonsmorgonen mådde jag så illa att jag kräktes. Samma sak hände på födelsedagsmornar. Tack gode gud att jag kan hålla lite ordning på pirret numera.

Nu ska inte bara Stora Julafton firas här på Mossberget. Lilla Julafton med Sofias och Camillas familjer ska oxå firas här. Supermysigt.

Nu lät det storslagnare än vad det är. Barnen får julklappar och vi vuxna koncentrerar oss på godis och prat. En mysig kväll i goda vänners lag helt enkelt. Och en toppentradition för en som är nykär i tomten.

Otröstlig lillgrabb.

Arvid är inte nöjd utan mamsen. Han vill inte ligga ner. Såklart. Han är ju pigg för tusan. Han vill inte sitta i babysittern. Inte ens när leksakerna kommit på plats. Upp i famnen. Nöjd. Vi provar med matstolen. Inte nöjd. Han får en leksak. Lite nöjd. Jag skyndar mej att steka lite kött, skära upp en lök, mäta upp nånting. 50 sekunder senare ger jag upp. Jag viftar med leksaken och ger honom den. In med blomman i munnen. Nöjd. Skyndar mej att mäta upp lite mer. Mat på gång. Tappar blomman. Hysterisk.

Ja, sådär är mina dagar. Och när han somnar är jag heeeelt slut. Och då har jag miljoner saker som jag ska göra. Det mesta jag måste göra "måste" jag inte göra. Det är jag som tycker att jag måste göra det och ingen annan. Men jag VILL. Jag älskar allt det här juliga. Och jag vill att mitt hem oxå ska vara sådär juligt fint som i tidningarna. Dream on.

Tjockoläääääääthe...

Igår gjorde jag nån ny sorts chokladbollar. Mäktiga saker som smakar mörk choklad. Otroligt goda tycker jag.
Men sambon tycker inte om. "Det är för vuxen smak." gnäller han.

Bredvid sitter Alice med choklad runt hela munnen och njuter. "Mmmmm..."

TV-nörd.

Japp. Lille Arvid går i morsans fotspår.

Det är klart enklare att borsta tänderna, få i Alices fötter i strumpbyxorna, tömma pottan och annat som ska fixas på morgonkvisten, utan en Arvid på armen. Lösningen är, förstås, TV. Sorgligt men sant.

Efter frukost placerar jag honom framför den stora svarta jätten som förstör barns fantasi, ger de mardrömmar och allt annat hiskeligt hemskt. Och Arvid är lyckligast i världen. Fnissar nöjt åt ekonominyheterna och sparkar vilt med fötterna när en tant pratar om böcker.

Lusse lelle.

Igår var det Luciafirande på dagis. Det var så vackert att hjärtat värkte. Jag kunde knappt se mej omkring för tårarna ville titta fram hela tiden.

Och Alice blev sååå fundersam. Hon såg oss och vi vinkade men allting var så konstigt att hon inte riktigt visste hur hon skulle reagera. Därför låtsades hon i stort sett inte om oss.

När sången var över och vi föräldrar klappat i händerna och fotat lite stod Alice ändå som fastfrusen. Jag gick bort till henne och då släppte det. En störtflod av tårar och hulkningar.

Men när vi började fika släppte det. Pepparkakor och saft i långa banor. Här är hon med sin kompis Stina.

Arvid var cool och log åt alla. När Mattias smitit iväg till jobbet igen och jag försökte få på en busig Alice hennes kläder satt Arvid i sin bilstol och log åt glada barn.

Thank you for the music!

Oj vilken rolig grej. Nu har jag musik på min blogg. Min favoritjullåt just nu.

Idag har jag. Alice och Arvid tagit det rätt lugnt igen. Vi bjöd in oss på Ankarvägen. Alice lekte med Axel och Maja och jag och Arvid hängde med Sofia. Perfekt.

Tyvär avslutades vistelsen med att Alice blev förstörd. Grät och grät och grät för att vi skulle åka hem. Darrade med läppen och frågade om och om igen: "Men vad ska jag göra nu?"

Väl hemma blev det Monsters inc och köttbullspanna, oxå var livet helt okej igen.

Let it snow! Let it snow! Let it snow!

Jag, Alice och Arvid har haft en luuugn dag.

På eftermiddagen kom Camilla och Hugo på besök. Trevligt med vuxenprat men det blir väldigt mycket för lite. Det är inte direkt så att barnen håller sej på Alices rum, även om jag försöker lura dit dom.

Sen var det dax att ta tag i dagens mission. Lördagsgodis! På med overaller och ut i Winter Wonderland. Oh! My! God! Vad mycket snö. Jippi. Det är jul i luften. Från alla håll och kanter. Håll tummarna för att det vita vackra täcket får ligga kvar och glittra och lysa upp i vintermörkret. I februari önskar jag nog snöhelvetet all världens väg, men i december hör det minst sagt till.

På Mossberget skottas det snö. Om något vitt börjar dala så ger man sig ut med ett stadigt grepp om skoveln och skottar. Skottar, skottar och skottar. Tidigt på morgonen skottar man. Nån gång kring lunch skottar man. På eftermiddagen kanske det har blåst ner lite snö från någon driva så då skottar man. Och en liten kvällsskottning är väl aldrig fel?

Vi är nog alla brevbärares mardröm. Vi skottar inte om det inte är absolut nödvändigt. Och nu är det väldigt nödvändigt, ändå bylsar jag runt i snön och tar lite sats innan jag kör ut från gården. Imorrn SKA det skottas. Jag lovar. Eller jag kan väl inte lova direkt. Men jag har för avsikt att... Öh. Om inte det kör ihop sej helt så ska jag minsann... Äh. Nej. Jag kommer inte göra det, va? Är inte skottning nånting för karlar ändå? Borde vi inte hålla fast vid den traditionen?

Sankta Lucia.

Jag och mina småtomtar är ensamma hemma. Jag som ville lussa för pappsen med kaffe på säng. Kaffe åt mej och o'boy åt honom.

Men sambon och Amanda åkte till Jönköping igår. De hämtade upp Evelina i Linköping på vägen och just nu är det nog slö morgon hos farmor.

På Mossberget är det oxå slö morgon. En väldigt vacker morgon. Jag drömmer om att ge mej ut och fota snötunga granar och gnistrande isdroppar. Äh. Jag skippar det. Det blir aldrig sådär vackert som jag tror. Sen måste jag nog hitta på nåt skojigare för en stackars Alice som bara varit hemma och gjort nada i flera dagar. Ska börja med att äta frukost. Alltid en bra början.

SAY WHAT?

Ja visst är det förvånande. Jag har bakat lussebullar. Det var länge sen jag gjorde det hemma sist.

Fotsvett.

Lille Arvid har så små och söta fötter. Men en sjujäkla fotsvett. Han är nästan blöt. Hur ska det bli när han blir tonåring? Han kommer få gå i gummistövlar som han får tömma i handfatet på rasten. Hjälp. Tänk om han blir mobbad.

Pepparkaksbak.

Här är det julstämning. Jag och Alice lyssnar på julmusik även om Alice protesterar en hel del. Hon vill ha tyst, säger hon då och då. Eller så dansar hon och vill ha mer musik. Jag kör på att det ska vara musik hela tiden.

Ja, oxå har vi bakat pepparkakor. Jag förmanade Alice typ hela tiden. "Ät inte så mycket pepparkaksdeg. Då får du ont i magen." Självklart får man höra det själv när nåt slinker in i munnen. Helt rätt.

Nu står en lussebullsdeg på jäsning. Men jäsningen verkar inte funka. Och jag som var extra generös med saffran. Världens knallgulaste superdeg, oxå vill den inte växa. Skandal!

Snurrig vardag.

Jag lever mitt mammaliv utan tider att passa. Det är dagis tre dagar i veckan med lämning kl 9 och hämtning kl 14. Det är typ allt.
Igår skulle jag till gyn i hudik. Cellprov och extra koll eftersom jag hade mycket blödningar när jag var gravid med Arvid. Planen var att jag skulle lämna Alice på dagis och sen åka direkt till Hudik så kunde jag gå en sväng med Arvid i vagnen först. Då skulle han sova gott under tiden jag fick avslappningsorder i mardrömsstolen.
Vi vaknade lite sent. Jag använder mej inte av väckarklocka eftersom Alice alltid vaknar tidigt. Alltid, utom igår. När jag kände på hennes panna upptäckte jag att hon var varm. Ringde sambon och hörde om han kunde vara hemma några timmar mitt på dagen. Omöjligt. Ringde Trönö och väckte snälla mormor som fick åka hit utan frukost.
Strax efter tio var hon på plats. Jag pussade en förvånansvärt glad Alice adjö och fick med mej Arvid, vagnen och skötväskan efter att ha hämtat nåt jag glömt x antal ggr.
På väg. Puh. Men utan bensin. Pitstop på OK i Iggesund. 1 min 28 sek.
Hudik. Rött ljus. Trumma trumma på ratten. Sjukhusparkering. Fullt. Nej. En plats. Jippi. Ut med vagnen. I med Arvid. Skötväskan med. Har jag plånboken? På väg in i sjukhuset. Puh.
Just ja. Parkeringsavgiftshelvete. Inga småpengar. I med kortet. Provar åt alla håll och inget funkar. Gör precis så som jag själv blir irriterad när puckade tanter gör. Till slut lyckas jag. Puh.
Fort till bilen. Men... Vad hände? Vagnen är nära att välta och jag ser ett däck rulla iväg. Av någon anledning, kanske för att jag ser ut som hejkomochhjälpmej, är det jättepinsamt och jag försöker smuggla med mej däcket och köra vagnen som vanligt typ... En papphammargrej, jag vet. Lyckas utan att Arvid kolar vippen men knappast utan att någon sett.
Sätter däcket på plats men det vill liksom inte säga klick. Så när jag går framåt åker däcket av mer och mer. Jag får sparka till det en gång per meter. Skynda skynda. Gå 2 steg. Sparka. Gå 2 steg. Sparka. Gå 2 steg. Sparka. Och så vidare.
Kalaset ska förstås betalas innan. Vem är jag? Vem ska jag träffa? En stressad Elin har svårt att få fram fakta. Men det går. Och till slut är jag på väg. Med en vagn som jag sparkar på heeela tiden.
När jag är framme vid hissen och pustar ut än en gång ser jag stjärnor och hela världen snurrar. Andas. Andas. Arvid börjar tröttna på livet i overallen med en mamma med helgalna ögon. Lugna lugna. När hissen stannar är verkligheten verklig igen och med ett lätt illamående skyndar jag vidare.
I väntrummet försöker jag på allvar få fast däcket. Omöjligt. När min snälla gynekolog ser mej kämpa börjar hon hjälpa till. Hon ropar till sej sina kollegor och till slut står en hop vit- och grönklädda människor runt min vagn med saxar som verktyg och försöker få det att säga klick och till slut lyckas det. Vad underbart att bara kunna gå med vagnen utan att oroa sej. Puh.
Ja. Sen hamnade jag till slut där. I stolen. Det blir inget foto från den stunden. Fast det skulle nog bli ett rätt roligt från min vinkel. Tänk er själv. Där ligger jag, med benen i byglarna, totally naked där nere. Och där sitter hon och pratar om väder och vind med huvet... ja, huvet där. Det är ett riktigt konstigt jobb de har, gynekologerna.

Kalas.

Jag måste ju ha åtminstone ETT kort från kalaset. Mästerfotograf Elin Pelin har tappat stinget totalt och knäpper bara just vid de ögonblick man "måste" fota. Uselt. Men här är alla från "första sittningen". :)

Maja, Axel, Hugo, Camilla, Sofia skär tårta, pappa med Arvid i famnen (syns skitbra liksom) och en glad Alice.

Jag har en 3-årig dotter!

Ja, så är det nu. Min lilla flicka blir så stor så stor. Med prinsessklänning och klackskor.

Igår var det kalas. Bästa dagen i hennes liv lirkade pappa ur henne på kvällen. Men det var som ett dåligt förhör. "Har det här varit den bästa dagen i ditt liv?" Alice som är förbi av trötthet och intryck nickar lite, och mamma och pappa ler mot varann. Vi har lyckats! Så jag vet inte om det räknas.

Idag fortsätter kalasandet. Snart kommer mormor och morfar.

Bagarn från Mossberget.

Idag är Amanda och pappsen på handboll. Hela dagen. Åkte när vi sov och kommer troligen hem när vi sover oxå. El åtminstone när Alice sover.

Jag försöker fixa ett härligt kalas. Jag vill baka 1200 sorter typ. Än så länge är jag uppe i 1. El 2. El 3 kan man väl säga. Jag har ungefär 3 minuter på mej, sen är det bära lite och vyssa så Lilleman blir glad. Sen i med lite bakpulver och mjöl. Eller har jag redan haft det? Äh, kör på det. Rör jättesnabbt. Jäklar, jag måste smöra och bröa. Skynda skynda. Och allting känns väldigt onödigt när Arvid gråter hjärtskärande. Ett tag fick jag för mej att han brutit armen för han grät så högt. Som han inte brukar.

Nu äntligen sussar han. Och Alice har stängt av Filmen från Helvetet som hon har tittat på nu. "Pocoyo". Alla mammor och pappor där ute: Köp den absolut aldrig. Det är inte värt att Alice är nöjd i en timme eftersom det betyder att jag blir galen i tusen timmar. Melodin som går runt runt runt är fruktansvärd. Och jag klarar inte av den där skådisen som pratar. Vad sjutton heter han? Han var med på melodifestivalen och sjöng nån larvig "Jag älskar livet"-låt typ där han gick ner på knä.

Ja. Sluttjatat. Nu är EN kaka klar. "Kom och se, mamma, att kakan är klar!" säger Alice.

Hagalen morsa.

Det har blivit vinter på Mossberget igen. Vackert vackert. Tyvärr är det aningens för slaskigt och inte alls sådär knarrigt under fötterna som jag vill ha.

Nu har vi varit och shoppat. Och vi har ett liiiitet problem. Jag vill köpa ALLT till min lilla prinsessa. Tänk en sån skulle hon säkert vilja ha. Och jo, så är det ju. Hon skulle vilja ha den. Och den. Och den. Och den. Och den. Mattias stoppar mej och blir den kloka och jag blir irriterad och tycker att han gör skillnad på barnen.

När jag kom hem började jag titta lite på det som jag redan köpt till Alice när inte pappa varit med och "stoppat". Hmm... Ja, det är ju en del om man säger så... Så det kommer definitivt inte gå någon nöd på henne.

Blivande treåringen kommer få sitt egna rum imorgon. Amanda har tillbringat första natten i sitt nya rum och hon är helnöjd. Hon kan ligga i sängen och titta på tv och det är lycka för en trött tonåring. För en trött tvåbarnsmamma oxå...

Födelsedagspresent.

Har en dejt med sambon om en sekund. Vi ska köpa födelsedagspresent till Alice. Och jag är eld och lågor. JIPPI!!!

Besiktning.

Just nu skulle jag få underbar och lyxig ansiktsbehandling. Jag fick nämligen ett presentkort av min snälle sambo i julklapp. Nej, vi har inte bytt julklappar extremt supertidigt i år. Slarviga jag har bara inte fått tummen ur än. Och nu går snart presentkortet ut i datum. Korkade jag.

Oxå gjorde jag det ändå i fredags. Rusade in och bokade en tid. Idag kl 13. När jag kom hem till min almanacka upptäckte jag att jag redan hade en dejt. Alice ska på treårskontroll. I min almanacka finns det ungefär en tid att passa varannan vecka eller så. Och minsann lyckades jag pricka in den.

Så nu kommer snart mormor som ska hänga med Arvid. Och jag ska åka till dagis och fiska upp den blivande treåringen. Jag är nervös! Är det smart? Jag är rädd att Alice ska bli tyst och blyg. Det är just när jag är rädd att hon ska vara tyst och blyg som hon blir tyst och blyg. Dålig dålig mamma.

Men vad händer om hon inte klarar kontrollen? Fyller hon inte tre då utan får gå om ett år?

Rädd för döden.

När jag börjar läsa en bok får jag inte sluta med den. Det spelar ingen roll om jag hatar den, om handlingen är overklig eller om jag inte förstår den, om jag irriterar mej på språket eller översättningen, eller om, som i det här fallet, jag mår rejält dåligt av att läsa den.

Jag läser "Islossning" av Barbara Voors. En pappa och dotter går genom isen. Den stackars mamman är lämnad kvar tillsammans med hennes bonusson. Olika karaktärer berättar om tiden före och efter. Och jag blir livräddare och livräddare och livräddare för varje ord jag läser.

Boken är verkligen bra. Jag älskar hennes språk. Men jag valde nog fel tillfälle.

Flera gånger om dagen är jag rädd att något ska hända. Exempel: Alice badar och jag lagar mat. Drunkningsolycka pga mamman som inte ägnar henne tillräckligt mycket uppmärksamhet. - Jag och Alice vinkar hejdå till Mattias som sätter sej i bilen. Bilolycka pga sambo som har paxat bilen med bättre däck. - Jag bär Arvid och går förbi ett vasst hörn. Dödsolycka pga klumpig mamma som snavar och trycker sönder honom mot hörnet. Typ.

När Arvid var nyfödd var jag minst sagt labil. På neonatalen försökte jag slötitta på tv, bläddra i nån skvallertidning eller lösa nåt korsord. Det kliade i hela kroppen och jag grät hellre. Men när jag någon gång mådde så pass bra att jag klarade av att "göra" något läste jag i min bok. Och vad var det för uppåttjackläsning? Jo. "En sorts kärlek" av Ray Kluun. Handling: Frun får cancer. Lilla dottern får tidigt veta att mamma snart ska dö. Mannen är en otrogen skitstövel, men prisas eftersom han följer med henne på behandlingar och kommer med en hink då och då när hon ska kräkas.

Boken var inte vad jag behövde just då. Om jag, när jag stod vid bokhyllan för att välja läsning, visste att Arvid hade tröttnat på min livmoder och inom kort var på väg ut, hade jag valt en annan bok. Men eftersom det var den här otroligt sorgliga historien jag hade börjat på fick jag bita ihop och hulka mig igenom den.

December 2008!

Äntligen är den superroliga månaden här. Och jag är redan trött och det mesta känns tungt. Det är så typiskt. Men det är många juldagar kvar som det kan vända på.

I morse hade jag och Alice en rätt bra morgon. Det hade tydligen hon oxå noterat. När jag fått på oss alla tre ytterkläderna och just skulle gå ut genom dörren säger hon: "Vad skönt det är när vi inte är osams, mamma!" En typisk mammakommentar som lillgamla treåringen snabbt snappat upp.

Nu ska jag försöka snabbstäda här hemma. Vi ska få besök av min faster Aina. Och Mossbergsparadiset är nu som taget direkt från helvetet. Tack för att december är en skum månad även mitt på dagen. Man kommer undan med rätt mycket då.