Snurrig vardag.

Jag lever mitt mammaliv utan tider att passa. Det är dagis tre dagar i veckan med lämning kl 9 och hämtning kl 14. Det är typ allt.
Igår skulle jag till gyn i hudik. Cellprov och extra koll eftersom jag hade mycket blödningar när jag var gravid med Arvid. Planen var att jag skulle lämna Alice på dagis och sen åka direkt till Hudik så kunde jag gå en sväng med Arvid i vagnen först. Då skulle han sova gott under tiden jag fick avslappningsorder i mardrömsstolen.
Vi vaknade lite sent. Jag använder mej inte av väckarklocka eftersom Alice alltid vaknar tidigt. Alltid, utom igår. När jag kände på hennes panna upptäckte jag att hon var varm. Ringde sambon och hörde om han kunde vara hemma några timmar mitt på dagen. Omöjligt. Ringde Trönö och väckte snälla mormor som fick åka hit utan frukost.
Strax efter tio var hon på plats. Jag pussade en förvånansvärt glad Alice adjö och fick med mej Arvid, vagnen och skötväskan efter att ha hämtat nåt jag glömt x antal ggr.
På väg. Puh. Men utan bensin. Pitstop på OK i Iggesund. 1 min 28 sek.
Hudik. Rött ljus. Trumma trumma på ratten. Sjukhusparkering. Fullt. Nej. En plats. Jippi. Ut med vagnen. I med Arvid. Skötväskan med. Har jag plånboken? På väg in i sjukhuset. Puh.
Just ja. Parkeringsavgiftshelvete. Inga småpengar. I med kortet. Provar åt alla håll och inget funkar. Gör precis så som jag själv blir irriterad när puckade tanter gör. Till slut lyckas jag. Puh.
Fort till bilen. Men... Vad hände? Vagnen är nära att välta och jag ser ett däck rulla iväg. Av någon anledning, kanske för att jag ser ut som hejkomochhjälpmej, är det jättepinsamt och jag försöker smuggla med mej däcket och köra vagnen som vanligt typ... En papphammargrej, jag vet. Lyckas utan att Arvid kolar vippen men knappast utan att någon sett.
Sätter däcket på plats men det vill liksom inte säga klick. Så när jag går framåt åker däcket av mer och mer. Jag får sparka till det en gång per meter. Skynda skynda. Gå 2 steg. Sparka. Gå 2 steg. Sparka. Gå 2 steg. Sparka. Och så vidare.
Kalaset ska förstås betalas innan. Vem är jag? Vem ska jag träffa? En stressad Elin har svårt att få fram fakta. Men det går. Och till slut är jag på väg. Med en vagn som jag sparkar på heeela tiden.
När jag är framme vid hissen och pustar ut än en gång ser jag stjärnor och hela världen snurrar. Andas. Andas. Arvid börjar tröttna på livet i overallen med en mamma med helgalna ögon. Lugna lugna. När hissen stannar är verkligheten verklig igen och med ett lätt illamående skyndar jag vidare.
I väntrummet försöker jag på allvar få fast däcket. Omöjligt. När min snälla gynekolog ser mej kämpa börjar hon hjälpa till. Hon ropar till sej sina kollegor och till slut står en hop vit- och grönklädda människor runt min vagn med saxar som verktyg och försöker få det att säga klick och till slut lyckas det. Vad underbart att bara kunna gå med vagnen utan att oroa sej. Puh.
Ja. Sen hamnade jag till slut där. I stolen. Det blir inget foto från den stunden. Fast det skulle nog bli ett rätt roligt från min vinkel. Tänk er själv. Där ligger jag, med benen i byglarna, totally naked där nere. Och där sitter hon och pratar om väder och vind med huvet... ja, huvet där. Det är ett riktigt konstigt jobb de har, gynekologerna.