Sitter med en Arvid i famnen. Han vill oxå trycka på tangenter. Hans små händer är överallt. Och ur munnen kommer den välkända vita sörjan helt utan förvarning.
Jag borde ha lämnat blod. På måndag är det nämligen dax för en liten operation. Nånting inuti mej ska skäras bort för att kontrollera att läget är ok. Ingenting allvarligt. Och jag har ont i magen och vill inte vill inte vill inte.
Sist jag var där var det någonting annat som skulle ur mej. Då var det skrapning av en liten liten liten filur som inte klarade av att leva och växa inuti min kropp. Sen dess har Arvid kommit till världen och det borde inte göra ont i mig när jag tänker på det. Jag borde ha kommit över det. Men lik förbannat vill jag gråta.
Doft av oparfymerat och antibakteriellt.
Utan trosor på lakan av papper.
Grön mössa över allvarlig blick.
Ben i byglar.
Nedhasad stjärt.
Nål genom motvillig hud.
Sömn som befriar
medan det opickande hjärtat
kliniskt skrapas bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar