Arvid sover i vagnen. Alice är på dagis. Morsan är på nätet.
Och stackars pappsen är på jobbet och gör så att familjen överlever.
Vad ska det egentligen bli av mej? Det känns som jag är fast i en återvändsgränd. Arbetslös och mammaledig. Jag är den där geggan i avloppet eller fettet som fastnat i fläktfiltret eller nåt annat som man inte vill ska finnas.
Jag har det jättebra och skulle helst vilja vara hemma ett år till. Jag vill njuuuuta. Men den här ovissheten är så jobbig. Vem vill anställa en fet ful hemmafru som misslyckats med allt hittills? Nej. Inte tänka så förstås.
På julmiddagen med släkten frågade min kusin vad jag gjort sen macktiden. Jag kände direkt hur ögonen började tåras och rösten stocka sig. Jag vill inte tänka på det. Inte tänka på macktiden och inte tänka på allt jag inte gjort. Alla pengar jag inte bidragit med. Och alla planer på framtiden som jag inte har.
Nej. Tur jag har mina kids. Men det jobbiga är att jag inte vill lämna dem. 8 timmars arbetsdag känns som en omöjlighet. Måste måste måste vinna på en trisslott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar